Vad jag lärde mig av att vara lärare

Photo by Chris Montgomery on Unsplash

Det bästa sättet att lära sig är att lära ut

Jag måste säga att detta är en sägning som stämmer väldigt väl. Det är en sak att veta vad någonting är och hur detta används, men att verkligen förstå det är en helt annan sak. När man ska förklara vad något är, hur det fungerar och varför det ska användas blir det plötsligt obarmhärtigt svårt.

I vardagen vet man givetvis vad det är för skillnad mellan exempelvis Laravel och React. Man behöver aldrig fundera över vilket av dessa verktyg som lämpar sig för uppgiften som ska lösas. Men om man inte bara ska välja verktyg, utan även förklara skillnaden mellan dem och ge exempel på när det ena är att föredra över det andra – då är det inte nödvändigtvis lika självklart längre. Då ska man sätta ord på vad React faktiskt är för något.
Då ska man sätta ord på skillnaden mellan ett library och ett framework. Då sitter man plötsligt och googlar definitioner av begreppen och blir dessutom allt mer osäker på om de egna kunskaperna faktiskt stämmer.

Det är lite som att förklara vad växelspaken i en bil används till. Det räcker inte med att säga ”växla ner när det går trögt och växla upp när det går lätt.” Man måste även kunna redogöra för hela den bakomliggande mekaniken.

Till råga på allt ska detta göras på ett pedagogiskt och nybörjarvänligt sätt.

Övningsuppgifter är den lätta biten

Min uppgift var alltså att lära ut grunderna i React. Jag skulle hålla det enkelt och hellre låta uppgifterna vara för lätta än för svåra. Det underlättade delvis även för mig då jag bara behövde hitta på en handfull enkla övningsuppgifter. Till exempel:

• Klicka på en knapp för att lägga till/ta bort en klass
• Skriv ut text från ett input-fält som en rubrik
• Räkna ut hur många dagar det är kvar till din födelsedag

Ganska enkla övningsuppgifter som ger en introduktion i de grundläggande koncepten inom React. Dessutom kan den kreative hitta på egna varianter och fortsättningar på uppgiften.

När man relativt snabbt hittat på övningsuppgifterna och laborerat fram koden så kommer en insikt – vad mycket det är att förklara! React förespråkar exempelvis att saker ska byggas som komponenter. Dessa kan antingen vara en klass eller bara en funktion. Dessutom är det kanon om de är uppdelade i separata filer.

Plötsligt inser man att den lätta biten är att hitta på övningsuppgifter. Det stora jobbet ligger i att identifiera alla koncept som ska förklaras – på ett pedagogiskt och nybörjarvänligt sätt. Bara exemplet ovan kräver att bland annat detta ska förklaras:

• Vad är en komponent?
  • Nyttan med återanvändningsbara komponenter
• Vad är en klass?
  • ”this”
  • Scope
• Skillnaden på klass- och funktionsbaserad komponent
  • State
• Importera/exportera till/från filer
  • Node
  • NPM
  • Grunderna i terminalen
  • Create React App

Vissa punkter är väldigt omfattande och inte helt nybörjarvänliga ämnen. Samtidigt kände jag att 2021 kan inte en frontend-utvecklare undvika terminalen, så därför måste kursen åtminstone beröra grunderna i hur densamma används.

Många timmars manusskrivande

Jag är en introvert person vilket i regel innebär att man har svårare att hitta ord och formulera sig i stunden.

Man saknar givetvis inte den förmågan, men det kan behövas lite mer betänketid än för en extrovert.

För mig var det uteslutet att bara skriva ner några punkter jag skulle gå igenom under lektionen. Nej, jag behövde i stort sett skriva ett manus med varje ord och varje förklaring till varje rad kod. Det var ett utmärkt sätt att hitta bra förklaringar, bra liknelser och bra kommentarer om koden jag skulle skriva samtidigt. Dessutom var det ett bra sätt att hitta egna kunskapsluckor och lära sig saker.

Nackdelen? Det tog ohyggligt mycket tid att skriva ett manus för en föreläsning på mellan 45–60 minuter. Å andra sidan gav det en trygghet i och med att jag alltid visste vad nästa steg skulle vara och vad jag skulle prata om härnäst.
Som introvert har man inte nödvändigtvis talets gåva och är kanske inte särskilt karismatisk, åtminstone inte jag. Men med ett manus gavs möjligheten att tänka mer på retoriken. Genom att läsa högt samtidigt som manuset skrevs så fick man chansen att öva, men också chansen att upptäcka vad som fungerade och inte.

En utmaning med digitalt

Med förberedelserna avklarade var det dags för själva genomförandet. Att kursen var på distans innebar att jag satt hemma framför datorn och pratade in i webbkameran. Att slippa stå längst fram i klassrummet och prata inför en grupp är ett scenario med potential att uppfattas som en befrielse. Utan att ha vanan inne så fanns givetvis ett sånt känslomässigt inslag, men den digitala scenen hade även en stor nackdel. Man fick nämligen ingen som helst respons.

Ett litet leende eller en flackande blick är signaler som indikerar vad församlingen har för känsla om ens monolog.

En subtil nickning eller huvudskakning kan bekräfta att en utförligare förklaring behövs eller är totalt överflödig. Sådana saker går man helt miste om när kursdeltagarna har kamera och mikrofon avstängd. En lista på deltagande namn som tydligen tittar på dig ger ingen ledtråd alls kring om tempot i föreläsningen är för snabbt eller hopplöst långsamt. Man får helt enkelt förlita sig på att man valt en bra nivå och kör sitt race.

Givande och utvecklande

Även om detta var ett krävande och utmanande uppdrag så var det trots allt väldigt roligt. När man själv, för ett relativt fåtal år sedan, satt i skolbänken på en liknande yrkesutbildning så föreställde man sig knappast det här. En smula stolt får man ändå tillåta sig vara. Jag kan absolut tänka mig att göra om det, eller rättare sagt kommer jag att göra om det snart igen. Varför skulle jag inte? Man lär sig ju väldigt mycket på att vara lärare.