Vad hundratals övertidstimmar lärt mig om mig själv

I början av juni 2019 sattes (enligt GitHub) det första spadtaget i den digitala marken som skulle bli grunden för ett gigantiskt projekt. Nåja, man ska inte överdriva, men ur ett relativt perspektiv och sett till både oss och kunden så skulle det komma att bli ett gigantiskt projekt.

På LinkedIn och Elon Musk-avgudande Instagramkonton är det alltid helt rätt att skryta om alla sina övertidstimmar. Det är trendigt att visa upp när man jobbar på lördagar och söndagar – och påstå att man älskar det.

Någon sådan text vill jag dock inte att detta ska föreställa, men för att kunna berätta om vad jag lärt mig så måste jag även berätta om hur jag kommit fram till det. Svaret är helt enkelt tidiga mornar, sena kvällar och emellanåt några timmar på helgerna.

Bakgrund

Projektet med stort P är ett internt arbetsverktyg i form av en webbapp. Egentligen skulle man kunna se den som en handfull olika webbappar som är integrerade med varandra. Dessa används i olika sammanhang och av olika personer i olika roller.
Resultatet av detta var att jag allt eftersom blev ganska bra insatt i kundens organisation och fick ett helhetsperspektiv.

I ett möte med person 1 från avdelning A visste man att funktionen vi diskuterade även skulle påverka person 3 från avdelning C, även om det till synes var vattentäta skott mellan avdelningarna.

Insikt 1

Redan här hittas den första insikten. När man tänker webbutveckling eller programmering i allmänhet så är det lätt hänt att stirra sig blind på exempelvis:

1. Hur många programmeringsspråk man kan
2. Vilka ramverk man jobbar med
3. Hur stor förståelse för SOLID-principerna man har.

Sådant har förstås ett värde, men detta är teoretiska saker som man kan läsa sig till. Att förstå kundens behov, förekomma och lösa problem är en annan femma.

Vägen till beta

Under hösten 2019 blandades mängder av möten med planering och en smula produktion. Vad skulle vi egentligen göra och hur skulle det göras?

I november föll några stora kunskapsbitar på plats och delar av stommen i Projektet revs upp och byggdes om, nu när många frågetecken rätats ut. Den 13 december skulle en av avdelningarna få en första demo. Med hjälp av kaffe och Nocco hade jag jobbat nästan hela natten och kom i säng strax innan klockan 05. Ett par timmar senare var kaffebryggaren i farten igen och glöggen värmdes. Det var ju trots allt Luciamorgon på teve och den traditionen håller jag hårt på.

Klockan 09 var det dags för demo och den gick väl helt okej, men feedbacken tydliggjorde att vi fortfarande inte var helt hemma. Alla var dessbättre vid gott mod, att detta var ett ganska komplicerat delprojekt för både oss och kunden hymlades det inte om.
Ny avstämning bokades en vecka senare och vi var delvis tillbaka till ritbordet. En vecka senare jobbade jag natt återigen, fast den gången gav jag upp någon gång efter 03.

När nyårsklockorna klämtade och nådens år 2020 infann sig visste jag att det här året, det skulle bli något utöver det vanliga. Enligt tidsplanen tror jag att Projektet skulle bli klart någon gång på vårkanten för att kunna lanseras efter semestrarna.
Vi i kompisgänget som skulle fylla jämnt under 2020 hade dock en USA-roadtrip inplanerad under hösten, vilket skavde att ha i kalendern bara några veckor efter den stora lanseringen.

Men vad var det för influensavirus i Kina som det skrevs lite om?

Resten är, som man säger, historia. Allt blev inställt och det fanns egentligen inte så mycket man kunde göra förutom att jobba. Någonstans på vägen fattades dock beslutet att lanseringen av Projektet istället skulle ske direkt efter årsskiftet 2021. Innan sommaren släppte vi en beta tillsammans med ett budskap om att inga nya funktioner skulle byggas, utan nu låg fokus på att testa och finslipa webbappen i det skick den var.

Vägen till lansering

Under hösten 2020 ökade tempot allt eftersom. Från oktober och framåt jobbade jag över i princip varje dag och i november blev det 60 övertidstimmar. Min minnesbild är att jag gjorde ett ryck för att inte sitta med kniven mot strupen i december.
Plötsligt hade ett år gått sedan de båda nattmanglingarna och Projektet var fortfarande inte klart. Några fler sådana jobbnätter hade det dock inte blivit. Istället hade jag gjort det till en vana att jobba åtminstone lite övertid varje dag.

Insikt 2

I grunden är jag nog ganska bekväm av mig, men här någonstans hade jag märkt av en arbetskapacitet som jag kanske inte visste att jag besatt. Under mina tidigare år hade jag ogärna jobbat övertid, men nu hade det snarare blivit en livsstil.

Lanseringen

Den första arbetsdagen efter jul och nyår var den 4 januari 2021, vilket alltså skulle vara lanseringsdagen. Rent tekniskt lanserade jag under kvällen innan, söndagen den 3 januari, så att webbappen fanns redo att använda på måndagen.

De sista veckorna hade ändå varit relativt kontrollerade, även om tidspressen var konstant. Jag tog ledigt under mellandagarna för att pusta ut inför vad som komma skulle. Medan familj och vänner trodde att lanseringen skulle innebära att jobbet var färdigt så försäkrade jag dem om att så kommer inte vara fallet. Lanseringen skulle bara vara startskottet för nästa etapp, den kanske allra mest intensiva.

Så blev det också. Lanseringsdagens första timmar var överraskande lugna, men sedan började mailen strömma in. De gällde problem av både större och mindre storlek men också rena supportfrågor.

Insikt 3

Något jag lärde mig var att inte bli överraskad av alla typer av supportfrågor som man kan få. Man ska verkligen inte underskatta betydelsen av saker som:

• Ett tydligt gränssnitt
• Validering av data
• Tydliga felmeddelanden.

Sådana saker hjälper både användaren och dig själv som supportperson då det kan minska mängden supportärenden.

Efter lanseringen

Januari 2021 var nog den mest intensiva och jag klockade in 70 övertidstimmar. En utmaning var att både hinna med vidareutveckling samt hantera den stora mängden supportmail att svara på och buggar att åtgärda. Eftersom detta var mitt i den brinnande pandemin så jobbade jag hemifrån, vilket förmodligen var tur då jag kunde jobba i lugn och ro och så effektivt som möjligt utan energiläckage.

Utan pandemin hade jag förmodligen varit betydligt mer sliten.

I och med att jag jobbade hemma kunde man vara igång och jobba snabbt på morgonen. Jag gick oftast upp någon gång mellan 05:00–05:30 för att få några helt ostörda arbetstimmar. Dessa var otroligt värdefulla och jag kunde fokusera på vidareutveckling eller större buggfixar. Mailen började gå varm någon gång mellan 07:00 och 08:30 och beroende på dess intensitet kunde arbetsdagen skifta fokus då.

Min rutin var att ta en ”frukostrast” klockan 09:30, oftast med datorn bredvid mig i soffan för att snabbt kunna bedöma ifall något av mailen var riktigt akut. Vissa gånger fick jag dock stänga av ljudet och vända bort datorn för att inte få ångest av det ständiga plingandet som innebar ett nytt mail.

Insikt 4

Jag blev varse om hur mycket det störde mig att ha olästa och obesvarade mail. Så fort jag fick ett mail ville jag läsa och besvara det. Den sida av mig som är service minded hade gjort det till en sport att svara på mail så snabbt som möjligt, även om det egentligen inte var särskilt viktigt och utan problem kunde vänta några timmar. Detta beteende kanske gjorde personen som mailade glad, men i det stora hela prioriterade jag förmodligen felaktigt många gånger. Bibehållet fokus på det jag faktiskt satt och jobbade med hade troligtvis varit ett bättre val.

Att ta hand om sig själv

Efter min ”frukostrast” jobbade jag oftast fram till 11:30 då jag antingen tog en löprunda (tisdagar och torsdagar) eller en lunchpromenad. Sedan jobbade jag fram till någon gång mellan 16:00–17:00 beroende på hur mycket jag hade att göra. Om jag inte hade sprungit på lunchen så var det dags för styrketräning i utegymmet eller på vardagsrumsgolvet beroende på årstiden. Hur som helst slutade jag jobba och helst försökte jag lämna hemmet en stund.

I och med min tidiga start på dagen hade jag redan jobbat lite övertid vid tidpunkten för en normal arbetsdags slut, men efter några timmars paus var det dags igen. Under den sena eftermiddagen och tidiga kvällen hade ytterligare mail kommit in som behövde hanteras. Om inte så fanns alltid vidareutveckling att jobba med.

Mitt kvällspass kunde vara allt från en och en halv till tre timmar, beroende på energi och behov. Jag var dock noga med att få in åtminstone en timmes fritid innan det var läggdags.

Insikt 5

Min fasta övertygelse är att jag inte hade klarat av stressen och pressen lika bra om jag inte hade haft några bestämda rutiner. Min dagliga motion i form av styrketräning, löpning eller i sämsta fall lunchpromenader ska förmodligen inte underskattas. Hur mycket jag än hade att göra så lät jag inte träningen bli lidande.

Att jag även pressade in några timmars jobb på kvällarna gick bra eftersom jag såg till att få någon timmes avbrott före och efter.

Behovet av att känna sig duktig

I och med att jag både jobbade tidiga mornar och några timmar på kvällarna så svarade jag också på mail dessa tider. Fick jag ett mail av någon senjobbare runt 21:30 så svarade jag ofta kort därefter – ibland till mottagarens förvåning.

Jag upptäckte något av en bisarr tillfredsställelse i att överraska kunden och svara på mail vid alla möjliga tidpunkter. Det vore en lögn att säga något annat än att man kände sig väldigt duktig, en känsla av ett slags martyrskap. Jag offrade mig totalt genom att till synes alltid finnas tillgänglig – och det kittlade mitt ego.

Att tidrapportera var en ren fröjd. Det fanns något njutbart i att se högen av övertidstimmar växa. Hur pass tidigt i veckan skulle jag komma upp i 40 timmar? Var det redan på torsdag morgon eller skulle det dröja till torsdag eftermiddag?

Nog skulle jag kunna klämma in någon timme på helgen och göra en rekordvecka?

Man kände sig så viktig, så duktig! Tänk att få iväg ett mail efter klockan 22 på kvällen eller bara minuter efter 05 på morgonen. För att inte tala om känslan av att skicka ett mail 23:30 en fredagskväll!

Efter det första kvartalet 2021 hade dessbättre de flesta bränder släckts och de allvarligaste barnsjukdomarna åtgärdats. Fokus skiftade gradvis allt mer till vidareutveckling eller revidering av befintlig funktionalitet.
Att jobba minst tio timmar per dag hade dock blivit något av ett minimum, en principsak. Det behövdes kanske inte för att hinna åtgärda kritiska buggar, utan snarare för att hålla ett gott tempo när det gällde vidareutvecklingen samt hantera alla supportmail.

Sommaren och semestern förflöt faktiskt utan problem och under hösten blev arbetssituationen allt lugnare. Plötsligt hade ytterligare ett år förflutit och webbappen hade snart ettårsdag. Konstigt nog hade över två år nu gått sedan den där nattmanglingen innan lucia 2019.

En annan konstig känsla var att ”bara” jobba åtta, kanske nio timmar per dag.

Insikt 6

Efter ett och ett halvt år av många övertidstimmar och en hela tiden närvarande press att leverera så erhöll man en livsstil som var svår att avvänja sig från. Det oändliga flödet av problemlösning gav en konstant stimulering och en känsla av personlig utveckling. Man lärde sig trots allt nya saker hela tiden – stort som smått.

Dessutom fanns den där kittlande känslan av att man var väldigt duktig som jobbade så himla mycket!

När tiden slutligen kom då det räckte att ”bara” jobba åtta timmar per dag utan att ha dåligt samvete så infann sig en viss tomhet. När man kom hem strax efter klockan 16 kunde känslan vara: ”Jaha, vad ska jag göra nu?” Om man sin vana trogen ändå kollade mailen senare på kvällen så fanns där inget nytt.

Summering

Det här med att jobba ”mycket” är förstås relativt. Vad jag beskriver som en period med tung arbetsbelastning kan vara vardagsmat för andra. Vad jag beskriver som många arbetstimmar kan i andras ögon vara en helt vanlig, på gränsen till lugn, arbetsvecka. Men jag kan förstås bara skriva utifrån mitt perspektiv och mina tidigare erfarenheter.

Så för att summera, vad är mina nya erfarenheter och hur har mitt perspektiv förändrats? Om jag ska försöka sammanfatta de sex beskrivna insikterna i ett ord så skulle jag säga: stimulerande.

Den oändliga strömmen av problem att lösa var stimulerande. Känslan av att ständigt vara behövd och att göra skillnad var stimulerande. Att ha sprängfyllda dagar där man i någon form var aktiv i princip hela tiden var stimulerande.

Sådant man tidigare ”slösade” tid på, som exempelvis att kolla på serier eller spela TV-spel, försvann nästan helt ur min vardag och har inte heller återkommit. Även när jag fick tiden tillbaka för att kunna ägna mig åt sådant så har jag inte gjort det (även om det givetvis slinker igenom en och annan TV-serie då och då.)

Jag har insett att jag hellre lägger min tid på att göra saker. Det är mer stimulerande att jobba med föreningsliv eller göra filmer om mina cykelturer. Med det sagt tror jag ändå att lite hjärndött tittande på YouTube är nödvändigt för den mentala återhämtningen.

Att skriva texter likt den här är också stimulerande. Tur att jag har semester och har haft tid att skriva den!