För en tid sen hade jag ett besvärligt problem i näsan. Mer detaljer än så kräver inte denna utläggning, men det viktiga är att det var tillräckligt besvärande för att söka vård – något i alla fall jag inte vill göra i första taget.
Jag hade dragits med problemet tillräckligt länge för att inse att det inte skulle lösa sig genom rent önsketänkande. Motvilligt ringde jag min vårdcentral och beskrev mitt ärende. Jag fick två lösningsförslag att ta ställning till:
- Vänta på en läkartid, eller
- vända mig till en privat mottagning som min vårdcentral hade något slags samarbete med.
Även om jag kände ett principiellt motstånd till fenomenet med privata mottagningar hade mitt tålamod redan förbrukats i väntan på självläkning. Valet föll således på alternativ nummer två som förmodades kunna erbjuda tider snabbare – dessutom till en specialist.
Fortfarande en smula motvilligt ringde jag samtal nummer två i ärendet och beskrev på nytt de delikata detaljerna om min näsa. Även här ställdes jag inför två valmöjligheter som dessutom hade en bismak av dilemma.
Antingen ”gratisalternativet” där jag snällt ställde mig i vårdcentralens kö med en månadslång väntetid – eller så ställde jag mig i den betydligt kortare men också dyrare VIP-kön. (Benämningarna på köerna är författarens egna, mottagningen sa något helt annat (reds. anm.)
Av princip kände jag mig negativt inställd till att betala mig till en framskjuten plats i kön. Samtidigt utlovades en tid redan nästa vecka i händelse av att premiumalternativet föll mig i smaken. Tålamodet med min näsa var som sagt redan förbrukat och egentligen kändes även nästa vecka som avlägset, men självklart betydligt mindre avlägset än nästa månad.
Prislappen var väl cirka fyra gånger högre men väntetiden fyra gånger kortare. Utan att på något vis antyda skrytsamhet så visste jag mycket väl att min privatekonomi inte skulle vara nära kollaps på grund av denna större och oväntade utgift.
Jag slöt ögonen och sa: boka in mig nästa vecka!
Lättnaden av att se ljuset i tunneln av mitt näsproblem kom med ett pris, inte enbart av monetär karaktär, utan även i form av en slags skam. Jag hade ett problem, det var inte allvarligt på något sätt men ofrånkomligt besvärande.
Jag kunde dock tänka mig att det fanns personer med ännu större besvär, även om inte de heller var akuten-allvarliga. Näsor vars användare hade en sämre ekonomisk situation än jag själv. Det hade för all del kunnat vara jag själv, fast 10–15 år yngre och fattigare.
Kanske någon som gjort alla rätta val i livet men på grund av hälsa, familjesituationen eller bara oturliga händelser inte kunnat lägga så mycket pengar på en besvärlig näsa. För sådana personer var det bara att snällt inrätta sig sist i den billiga kön.
Sällan har jag upplevt två miniversioner av mig själv, en svart och en vit (eller en blå och en röd om man så vill) sitta på varsin axel och argumentera mot varann. Det argument jag kunde prestera till mitt interna försvarstal var att jag åtminstone inte tog en plats i kön för fattiglappar. Den stackars sate som behövde vänta en månad på hjälp hade i alla fall inte mig framför sig i väntrummet.
Å andra sidan, när dagen äntligen infann sig för att få ett brännande men effektivt bedövningsmedel insprutat i näsan som tätt följdes av en kamera, så hade denna specialistläkare en tid i sin kalender vigd åt mig – inte till någon med kanske ännu värre besvär – utan till mig. Skillnaden? Jag hade lottats en högre vinst i livet och kunde glatt (nåja) betala för mig.
Det finns något i detta som skaver i mig. Men näsan blev bra i alla fall.
